Kanyam GFOP från Te-Centralen.

予知夢 från Galileo OST lyssnas det på för närvarande


Ännu ett nepalesiskt te jag köpt på mig i referenssyfte*, den här gången från Te-Centralen i Ö-sund.

Och kanske det tråkigaste hittills, redan när jag nosar på bladen och får mig en druvsträv torr doft till livs som allra mest påminner om Himalayas Golden Nepal känner jag på mig att det här inte kommer lira i samma klass som de teer jag hittills testat.

Inte för att jag jämfört det med något first flush från Jun Chiyabari, det vore direkt taskigt, men många av de teer för 5-6-7 pund jag haft att göra med har uppvisat långt rikare, bredare smaker och dofter. Många av dem har jag druckit utan mjölk också, något jag inte velat göra med detta.

Blad:

de ger ju faktiskt ett lovande intryck, mycket knopp och många nyanser (av brunt... ^^)

Bryggt har jag gjort som jag plägar göra med morgonteer, ögonmåtta blad och 95-gradigt vatten. Inget fancy. 

Men trots att jag varierat bladmängd och bryggtid blev det liksom aldrig verkstad av det hela.

Det smakar tunt, tunt med en raspig strävhet längst fram på tungan parat med blaskig sötma av den sort man kan få från grönt eller oolong när det verkligen är på upphällningen efter ett gäng bryggningar. 

Känns lite beige att detta uppträder den första och enda bryggomgång jag ger detta**. Det är som om teet saknar grund, det känns inte underbyggt och allt man får är start och slut, inte fylligheten som borde ligga däremellan.

Bäst resultat fick jag med en för mig mellanstor mängd blad och en bryggtid på ganska precis tre minuter.

de förbrukade bladen luktar riktigt sletet, surt med en anstrykning av rök

Av den fina kryddighet som kan påminna om julkryddor hittar jag inget, ej heller någon särskilt uttalad munkänsla. Men jag kanske förväntar mig för mycket?

Man får ett hekto för 41 kronor så även prismässigt ligger det i linje med Golden Nepal.

Nej, det här får följa med till jobbet och förhoppningsvis göra bättre nytta där.

Avslutar med nåt lite gladare än min magsura recension:

Tamayura ~hitotose~ OP med den alltid lika fantastiska Sakamoto Maaya. Tror banne mig det är dags att gräva upp hennes plattor på allvar ur gömmorna.










*=den där artikeln om te i Nepal, den har jag skrivit! Ooo ooo... 

**=med det menas alltså att jag bara bryggt varje bladomgång en gång, inte att jag bara druckit teet en enda gång. Det är ingen bra grund för en recension!